”Häxhammern” (Malleus maleficarum): Vad stod det egentligen i den? En faktagranskning

Knappast någon bok har ett så mörkt rykte som ”Häxhammern”. ”Malleus maleficarum” betraktas som en handbok för häxjägare, som sinnebilden för kvinnohat och tortyr, och som en drivkraft bakom en av Europas mörkaste epoker. Men det finns knappast något verk som omgärdas av så många myter. Var det en officiell lagbok från kyrkan? Var det enbart den som tände båleldarna? Och härstammar den verkligen från den ”mörka medeltiden”?

   

Det här kan ni förvänta er i den här artikeln

 

• Det viktigaste i korthet
• Vem skrev Häxhammaren? Författare, tid och anledning
• Häxbullet från 1484: påvlig välsignelse eller ett skickligt knep?
• Uppbyggnaden av *Malleus maleficarum*: tre böcker, en strategi
• Kvinnobilden och kvinnohatet i ”Häxhammern”
• Spridning och inflytande: en bästsäljare med konsekvenser
• Myter och fakta kring ”Häxhammern”
• Kritik då och nu
• Vanliga frågor om ”Häxhammern”
• Slutsats: en farlig bok, men inte den enda orsaken

  Läsningstid ca 10 min.

I denna faktagranskning tittar vi närmare på vem som skrev boken, vad den faktiskt innehåller, hur stort inflytande den hade – och var populära framställningar fortfarande är felaktiga.

Det viktigaste i korthet

• Häxhammern skrevs 1486 och trycktes för första gången i Speyer vid årsskiftet 1486/87. Huvudförfattare är dominikanern Heinrich Kramer, på latin Henricus Institoris.
• Om hans ordensbroder Jakob Sprenger verkligen var medförfattare är omtvistat inom forskningen.
• Boken var ingen officiell kyrkorättslig text. Kramer inledde den med en påvlig bulla från 1484 och gav därmed intryck av kyrkligt godkännande.
• I tre delar syftar verket till att bevisa att häxor existerar, beskriver deras påstådda gärningar och ger anvisningar för rättegångar, förhör och tortyr.
• Häxhammern var inflytelserik, framför allt i det tyskspråkiga området, men var inte ensam ansvarig för häxförföljelserna. Dessa nådde sin höjdpunkt först flera decennier efter dess utgivning.

Vem skrev ”Häxhammaren”? Författare, tid och anledning

Heinrich Kramer alias Institoris

Heinrich Kramer föddes omkring 1430 i Schlettstadt i Alsace och gick redan som ung man in i dominikanerorden. År 1479 utnämnde påve Sixtus IV honom, på hans egen begäran, till inkvisitor för Övre Tyskland. Kramer var en besatt man: han såg häxsekter verka överallt och förklarade tvivlare utan vidare som kättare. Senare skrytte han med att ha ställt mer än 200 häxor inför rätta. Han dog omkring 1505 i Kremsier i Mähren.

Debaclet i Innsbruck

År 1484 uppträdde Kramer som häxjägare i Ravensburg; där brändes två kvinnor på hans initiativ. Ett år senare försökte han göra samma sak i Innsbruck, som då tillhörde stiftet Brixen. Cirka 50 personer, främst kvinnor, misstänktes, och sju åtalades. Men rättegången blev ett fiasko. En kommission som tillsatts av biskopen i Brixen, Georg Golser, fann allvarliga processfel; kvinnorna fick en försvarare och frikändes slutligen. Kramer tvingades lämna Tyrolen. Biskopen ansåg att han på grund av sin ålder hade blivit ”barnslig”.

Just detta nederlag anses vara den direkta orsaken till att ”Häxhammaren” skrevs. Kramer ville bevisa att han hade rätt och ge sina motståndare en handbok som ingen domare längre skulle kunna bortse från. I december 1486 var verket färdigt.

Och Jakob Sprenger?

På många utgåvor står ett andra namn: Jakob Sprenger (1435–1495), dominikanermunk och teolog vid universitetet i Köln, där han även var dekan. Som jämbördig medförfattare nämns han dock först i en utgåva från 1519 – mer än 20 år efter hans död. Om han verkligen var med och skrev verket är omtvistat. Historikern Joseph Hansen ansåg att medförfattarskapet var felaktigt, medan andra forskare ser Sprengers bidrag som obetydligt. Christopher S. Mackay misstänker däremot att Sprenger bidrog med delar av den teoretiska första boken. Det enda som är säkert är att Kramer var hjärnan bakom verket.

Tiden

Slutet av 1400-talet var en orolig epok. Rädslan för kätteri, epidemier, missväxt och sociala spänningar skapade ett klimat där man letade efter syndabockar. Boktryckkonsten var bara några decennier gammal – och skulle visa sig vara en mäktig förstärkare.

Häxbullet från 1484: påvlig välsignelse eller skickligt knep?

Man läser ofta att den påvliga bullan ”Summis desiderantes affectibus” var startskottet för Haxhammern eller till och med godkände den. Inget av detta stämmer.

• Bullen utfärdades den 5 december 1484 av påven Innocentius VIII. Kramer hade själv verkat för den, eftersom lokala kyrkliga företrädare vägrade att stödja honom, och hade därför lagt fram en text för påven.
• Den bekräftade Kramer och Sprenger som inkvisitorer och nämnde uttryckligen kyrkoprovinserna Mainz, Köln, Trier, Salzburg och Bremen. I huvudsak reglerade den behörigheter – den var ingen läroskrift om häxor.
• Bullen kände inte till ”Häxhammaren” i sig, eftersom den först skrevs efteråt.
• Kramer placerade bullans text i början av sin bok. På så sätt skapades intrycket att hela verket var godkänt av påven – ett skickligt, men vilseledande drag.
• Därtill kom ett påstått godkännande från den teologiska fakulteten vid universitetet i Köln från 1487. Dess äkthet är starkt omtvistad; minst två av de nämnda teologerna förnekade senare att de hade gett sitt samtycke.

Häxhammern har aldrig erhållit något officiellt erkännande enligt kyrkorätten. Den spanska inkvisitionen granskade verket under 1500-talet och ansåg det olämpligt: Författaren, enligt domen, kunde i sådana frågor ha lika fel som vem som helst.

Uppbyggnaden av *Malleus maleficarum*: tre böcker, en strategi

Verket, som är knappt 700 sidor långt och skrivet på latin, följer en tydlig plan: först ska tvivlarna motbevisas, sedan beskrivs hotets omfattning, och till sist följer en vägledning för hårda åtgärder.

Bok I: Häxeri finns verkligen

Den första delen samlar teologiska argument för att bevisa existensen av häxor, demoner och avtal med djävulen. Kramer hänvisar till Bibeln, till kyrkolärare som Augustinus och Thomas av Aquino samt till äldre läror om demoner – vilka han dock ofta tolkar mycket fritt. Hans budskap: Den som envist förnekar att häxor finns, misstänks själv för kätteri. Häxeri förklaras vara en kättersk sammansvärjning med djävulen.

Bok II: Vad häxor påstås ställa till med

Den andra delen är en katalog över fasor: vädermagi och hagel, förstörda skördar, sjukt boskap, ofruktbarhet och impotens, skada på barn, samlag med demoner. Många fallbeskrivningar härrör från Kramers egna rättegångar och därmed från vittnesmål som framkommit under påtryckningar eller tortyr. Dessutom nämner boken kyrkliga motmedel mot skadehäxeri. För dåtidens läsare blev denna del en katalog över indicier, med vilken man kunde misstänka att en häxa låg bakom varje olycka.

Bok III: Rättegång, förhör och straff

Den tredje delen riktar sig till kyrkliga och världsliga domare. Den förklarar steg för steg hur en häxprocess ska genomföras:

• Inledande av förfaranden på grund av rykten, dåligt rykte eller anmälningar
• Hur man hanterar vittnen och bedömer bevis
• Förutsättningar och genomförande av tortyr, där konkreta metoder endast antyds
• Att vilseleda den anklagade, till exempel genom att lova att denne inte ska avrättas om hen erkänner
• Dödsstraff, vanligtvis genom bränning, som straff för dömda häxor

Häxkläder för LARP och reenactment

Från den historiska häxjakten till levande framställningar: Upptäck autentiska häxkläder för ditt nästa medeltidsevenemang eller LARP-äventyr.

Upptäck häxkläder

Kvinnebilden och kvinnohatet i Haxenhammer

Ingen aspekt av boken är så ökänd som dess kvinnobild – och här håller anklagelserna för en granskning. Häxhamaren framställer häxeri främst som ett kvinnligt brott och motiverar detta med en lång lista av påstådda svagheter:

• Kvinnor skulle vara mer lättlurade, lättpåverkade och mentalt svagare än män.
• De sägs drivas av en omättlig lust och är därför särskilt mottagliga för djävulen.
• Kramer ger till och med en påhittad etymologi: ”femina” (kvinna) kommer från ”fe” (tro) och ”minus” (mindre) – kvinnan har alltså av naturen mindre tro.
• Som motivering använder han även bibliska berättelser som syndafallet.

Kvinnofientliga föreställningar var ganska utbredda inom den tidens teologi. Häxhammaren spetsar dock till dem på ett särskilt radikalt sätt. Just därför är den idag en nyckeltext för forskningen om kvinnofientlighetens historia.

Spridning och inflytande: En bästsäljare med konsekvenser

Boktryckarkonsten gjorde ”Hexenhammer” till en tidig bästsäljare. Fram till omkring 1520 utkom cirka 13 upplagor. Efter ett längre uppehåll följde ytterligare upplagor från och med 1574, och fram till 1669 hade det givits ut totalt cirka 29 upplagor. Boken trycktes bland annat i Speyer, Nürnberg, Köln, Frankfurt am Main och Lyon.

Boken hade störst genomslag i det tyskspråkiga området, där den även användes vid världsliga domstolar. I Spanien, Portugal och Italien, där inkvisitionerna främst inriktade sig på kätteri, spelade den en betydligt mindre roll.

Viktigt att notera: De stora förföljelsevågorna kom först flera decennier senare. Häxförföljelserna nådde sin höjdpunkt ungefär mellan 1560 och 1630, särskilt i det heliga romerska riket. Orsakerna var mångfacetterade – klimatkriser och missväxt under den lilla istiden, religiösa konflikter, rättssystemet, lokala maktförhållanden och grannkonflikter. Häxhammaren tillhandahöll argument och processregler för detta, men var bara en av många faktorer.

Väskor och påsar i häxstil

Den som känner till häxförföljelsernas historia vet: häxor fascinerar än i dag. Bär med dig denna fascination med stilrena väskor och påsar för LARP och vardagen.

Upptäck nu

Myter och fakta kring Häxhammern

Kritik då och nu

Redan Kramers samtida betraktade honom kritiskt – vilket inte minst framgår av debaclet i Innsbruck. Senare blev rösterna starkare: 1631 publicerade jesuiten Friedrich Spee anonymt sin ”Cautio Criminalis”, en skarp kritik mot tortyr och rättegångsmetoderna vid häxjakten. Som själavårdare hade han följt de dömda på deras sista väg och var övertygad om att nästan vem som helst erkänner vad som helst under tortyr. Runt år 1700 bestred slutligen lärda som Christian Thomasius i princip att häxor och djävulspakter överhuvudtaget existerar.

Idag undersöks ”Häxhamaren” gemensamt inom historia, rättshistoria, teologi och genusvetenskap. I romaner, serier och spel dyker den gärna upp som den ultimata tortyrboken. Historiker manar däremot till att skilja mellan myt och belagda effekter och att ta de regionala skillnaderna i häxprocesserna på allvar.

Vanliga frågor om ”Häxhammaren”

Var Malleus maleficarum någonsin officiell kyrkorätt?

Nej. Det finns varken konciliebeslut eller påvliga förordningar som skulle ha förklarat ”Häxhammern” som bindande. Enskilda domare och inkvisitorer använde den som uppslagsverk, men den fick aldrig något officiellt kyrkligt eller världsligt erkännande.

När utkom Häxhammaren?

Kramer färdigställde verket i december 1486, och den första upplagan utkom vid årsskiftet 1486/87 i Speyer. Peter Drach anses idag vara tryckaren. Äldre uppgifter, såsom 1489, är felaktiga.

Kan man läsa ”Hexenhammer” idag?

Ja. Vi rekommenderar den kommenterade nya tyska översättningen av Wolfgang Behringer, Günter Jerouschek och Werner Tschacher, som har givits ut av Deutscher Taschenbuch Verlag. Den äldre översättningen av J. W. R. Schmidt från år 1906 anses inom forskningen vara felaktig. På engelska finns en kritisk utgåva med översättning av Christopher S. Mackay (Cambridge University Press). En kommenterad utgåva är värd att läsa, eftersom många begrepp och argument är svåra att förstå utan förklaringar.

Vilken roll spelade männen i häxförföljelserna?

Även om Häxhammern sätter kvinnorna i centrum, drabbades även män. I hela Europa var cirka 15 till 25 procent av de anklagade män, och i Island, Finland, Estland och Ryssland utgjorde de till och med majoriteten. Den lokala praxisen skilde sig alltså ofta avsevärt från texten.

Hur många människor dog under häxförföljelserna?

Forskningen uppskattar antalet avrättningar i Europa till cirka 40 000 till 60 000. Till detta kommer människor som dog i fängelse eller blev offer för lynchmord. De ofta nämnda ”miljonerna” är en myt.

Varför fascinerar häxor och häxprocesser än i dag?

Häxprocesserna berör tidlösa teman: maktmissbruk, jakten på syndabockar, rädslan för det främmande och kvinnohat. Häxhammaren står därvid som en symbol för vad som händer när fördomar blir en metod – även om de historiska detaljerna i populärkulturen sällan stämmer.

Slutsats: en farlig bok, men inte den enda orsaken

Häxhammern är ett skrämmande dokument: kvinnofientligt, fanatiskt och avsett som en handbok för förföljelse. Den var dock varken officiell kyrkorätt eller den enda utlösande faktorn för häxförföljelserna. Den som vill förstå den måste se den för vad den var – verket av en misslyckad inkvisitor som med hjälp av boktryckkonsten gjorde sig hörd i en tid präglad av rädsla och kriser.

Särskilt för alla som låter historien leva upp på medeltidsmarknader, i reenactment eller i LARP är det värt att ta en närmare titt. För den verkliga historien är mer mångfacetterad – och ofta mer spännande – än någon myt.