Gladiatorer: Kämpade de verkligen alltid till döds? – En historisk faktagranskning

Blod, sand och en rasande folkmassa – det är den bild som de flesta människor har i huvudet när de tänker på den antika arenan. Men stämmer verkligen den här föreställningen? I det här inlägget granskar vi de vanligaste klichéerna om gladiatorer noggrant och visar vad som egentligen döljer sig bakom myten om liv och död i Colosseum.

   

Det här kan ni förvänta er i den här artikeln

 

• Viktiga insikter (sammanfattning)
• Inledning: Myt kontra historisk verklighet
• Gladiatorstridernas ursprung och utveckling
• Vilka var gladiatorerna? Ursprung, status, motivation
• Utbildning och vardag: livet före striden
• Olika typer av gladiatorer: roller, utrustning och dramaturgi
• Regler, domare och skydd: Varför inte varje strid slutade med döden
• Dödsrisken i faktagranskning: Hur hög var dödligheten egentligen?
• Den ekonomiska dimensionen: Gladiatorer som en värdefull investering
• En kampdags förlopp: Från intåget till avgörandet
• Tummen upp, tummen ner? Beslut om liv och död
• Livet efter striden: berömmelse, frihet eller ett tidigt slut
• Myter under lupp: Filmklyschor kontra historiska fakta
• Gladiatorer och det romerska samhället: fascination, kritik och slutet
• Sammanfattning: Kämpade gladiatorer alltid till döds?
• FAQ – Vanliga frågor om gladiatorer, liv och död

  Läsningstid ca 17 min.

Viktiga slutsatser (sammanfattning)

• Inte varje strid slutade med döden: Historiker uppskattar att cirka 10 till 20 procent av striderna slutade med döden. De flesta besegrade gladiatorerna överlevde alltså.
• Gladiatorer var dyra professionella kämpar: Varje gladiator var en ekonomisk investering. Hans död innebar betydande ekonomiska förluster för ägare och arrangörer.
• Fasta regler skyddade kämparna: Domare övervakade duellerna, skyddsutrustning var standard och benådning (missio) var ett vanligt utfall av striden.
• Filmmyten överdriver kraftigt: Föreställningen att ”gladiatorer alltid kämpade till döds” härstammar främst från modern populärkultur, inte från historiska källor.

Denna artikel granskar de viktigaste myterna – från tumtecknet över ”Ave Caesar, morituri te salutant” till den faktiska dödligheten – utifrån arkeologiska och litterära belägg.

Inledning: Myt kontra historisk verklighet

Den som har sett Ridley Scotts film ”Gladiator” känner igen scenariot: Maximus kliver in i arenan, med svärdet i handen, och kämpar rond efter rond på liv och död. Kolosseumet som ett slakthus, varje kamp en dödskamp. Denna bild har etsat sig djupt in i populärkulturen – men historien berättar något annat.

Den centrala frågan i detta inlägg är: Kämpade gladiatorerna verkligen alltid till döds – eller är det en modern myt?

För att ge ett välunderbyggt svar stöder sig denna faktagranskning på antika författare som Seneca, Cicero och Suetonius, på gravinskriptioner samt på arkeologiska benfynd, till exempel från den välkända gladiatorbegravningsplatsen i Efesos. Källmaterialet är fragmentariskt – många gladiatorer dog utan gravsten, och många gravfält har än i dag inte undersökts till fullo. Men de befintliga fynden ger en förvånansvärt nyanserad bild.

Gladiatorstridernas ursprung och utveckling

För att förstå varför gladiatorer kämpade och hur dödliga deras dueller faktiskt var, är det värt att ta en titt på gladiatorspelens ursprung.

Striderna hade ett rituellt ursprung hos etruskerna och de tidiga romarna. De var inte enbart underhållning, utan en tjänst för de döda. Spelen kallades munera – ett begrepp som betyder ungefär ”pliktuppfyllelse” eller ”offergåva”. Gladiatorstriderna hade alltså ursprungligen en religiös bakgrund och utvecklades först under århundraden till de masspektakel som vi känner till idag.

De första gladiatorspelen ägde rum 264 f.Kr. i Rom: Till minne av den avlidne Junius Brutus Pera lät hans söner tre slavpar tävla mot varandra på Forum Boarium, den romerska boskapsmarknaden – en blygsam ram, långt ifrån de senare storslagna evenemangen.

Under republikens tid förvandlades de privata sorgceremonierna alltmer till politiska verktyg. Ambitiösa politiker utnyttjade striderna för att vinna folkets gunst. Kejsaren Augustus gjorde senare gladiatorstriderna till ett alltmer kejsarligt privilegium och kontrollerade strängt hur ofta och i vilken omfattning evenemangen ägde rum. Således förvandlades en sorgritual steg för steg till ett verktyg för politisk kontroll och offentlig maktdemonstration.

Kolosseum markerar höjdpunkten i denna utveckling: invigningen år 80 e.Kr. under kejsar Titus firades med mer än 100 dagars spel och symboliserar den fullständigt institutionaliserade gladiatorkulturen med fast program, en enorm publik och professionell organisation. Redan i detta skede hade förhållningssättet till döden i arenan märkbart förändrats – från rituellt dödsoffer till iscensatt uppvisningskamp.

Vilka var gladiatorerna? Ursprung, status, motivation

Den typiska gladiatorn – om man överhuvudtaget kan tala om en sådan – var ingen enhetlig typ. Ursprung och rättslig status skilde sig avsevärt åt.

Översikt över huvudgrupperna

De första gladiatorerna var slavar eller krigsfångar. Men fram till 100-talet f.Kr. kämpade allt fler fria medborgare som gladiatorer, och mot slutet av republiken hade enligt historiska uppskattningar redan nästan hälften av alla gladiatorer valt detta yrke frivilligt – män som av fattigdom, skulder eller strävan efter berömmelse valt arenan. Dessa så kallade auctorati avstod från sina medborgerliga rättigheter under avtalets giltighetstid och underkastade sig enligt avtalet lanistan, ägaren och tränaren av gladiatortruppen.

Denna motsättning är karakteristisk för det romerska samhället: Gladiatorer ansågs formellt vara socialt vanärade, personer i samhällets utkant, och ändå beundrades de samtidigt som förkroppsliganden av mod och kroppsidéal. En gladiators härkomst och rättsliga status hade direkt inflytande på hans chanser till benådning och frigivning – en aspekt som kommer att bli central längre fram i denna artikel.

Utbildning och vardag: livet före striden

Gladiatorer var inga slumpmässigt sammansatta amatörkämpar, utan utbildades professionellt under flera år i särskilda skolor – en vardag som snarare påminner om ett militärt träningsläger än om en dödscell.

Gladiatorskolorna, så kallade ludi, var strikt organiserade institutioner. Den mest kända var Ludus Magnus, som låg alldeles intill Colosseum i Rom. Där tränade kämparna under överinseende av doctores (utbildare), som var specialiserade på specifika stridstekniker och gladiatortyper.

Vad som präglade vardagen

• Daglig träning med trävapen vid övningspålar (palus), liknande modern kampsport
• Standardiserade rörelsemönster och taktiska strategier beroende på vapenslag
• Sträng disciplin och militärliknande hierarki
• Näringsrik men enkel kost bestående av korn, vete, bönor och grönsaker – smeknamnet ”kornätare” (hordearii) kom inte av en slump
• En sorts kalciumtonikum av växtaska, som enligt den romerske författaren Plinius intogs efter träningen för att stärka kroppen – en praxis som en bioarkeologisk undersökning av gladiatorgravarna i Efesos under ledning av Fabian Kanz 2014 faktiskt kunde bekräfta genom förhöjda strontiumvärden i benen
• Medicinsk vård av egna läkare – fynden i Efesos visar dessutom på läkta skelettskador, vilket tyder på målinriktad kirurgisk behandling

Gladiatorer kämpade i regel inte varje dag. Aktiva, kända kämpar deltog oftast endast i ett fåtal munera per år. Mellan uppträdandena tränade man, skötte om sig och förberedde sig strategiskt. Lanistan, ägaren och ledaren för truppen, hade alla skäl att se till att hans investeringar förblev friska.

Antika rustningar som en gladiator

Fördjupa dig i arenans värld och upptäck historiskt inspirerade rustningar från antiken – för reenactment, LARP och samlare.

Upptäck rustningar

Gladiatortyper: roller, utrustning och dramaturgi

En väsentlig del av fascinationen låg i de olika gladiatortyperna, som medvetet skapade en spänning mellan rustning, rörlighet och vapentyper. De var ingen slumpmässig indelning, utan genomtänkta figurer i ett regelrätt dramaturgiskt system.

Översikt över de centrala typerna

Kontrasterna var medvetet utformade: En tungt bepansrad Murmillo med stort sköld mot en lätt Retiarius med nät och treudd erbjöd publiken en helt annan dynamik än två lika utrustade motståndare. Utrustningen var utformad för att möjliggöra rättvisa och spektakulära dueller – inte för att omedelbart slakta någon av de båda kämparna.

Det är också värt att nämna att det även fanns sällsynta kvinnliga gladiatorer (gladiatrices), särskilt under 1:a och 2:a århundradet e.Kr. Kvinnor i arenan var dock undantaget och beskrevs av vissa antika källor som en sensation, av andra som en skandal.

Regler, domare och skydd: Varför inte varje kamp slutade med döden

Här kommer vi till kärnan i ämnet: En gladiatorstrid var inte ett regellöst blodbad tills man föll omkull. Det var en formaliserad kampsport med exakta regler, fastställda matchpar och ett tydligt förlopp.

Striderna övervakades av två domare. Summa rudis (huvuddomaren) och en assistent höll uppsikt över regelbrott, kunde införa pauser och avbryta striden vid behov. Avbildningar på mosaiker och reliefer visar domare med käppar som de höll mellan kämparna för att skilja dem åt i det avgörande ögonblicket.

Hur kunde en kamp avslutas?

• Seger: En kämpe sårar eller avväpnar motståndaren på ett avgörande sätt.
• Kapitulation: En gladiator kunde ge upp genom att lyfta pekfingret – ett tydligt signal till domarna.
• Benådning (missio): Striden avslutades genom benådning eller oavgjort. Publiken och arrangörerna beslutade gemensamt om den besegrade fick leva.
• Sine missione: Det förekom även strider som uttryckligen avtalats att pågå till döds. Kejsaren Augustus begränsade officiellt denna särskilt brutala form av strid av kostnadsskäl och politiska överväganden – den förblev därmed undantaget, inte regeln.

Skyddsutrustningen – hjälm, sköld, ben- och armskydd – var inte bara dekoration. Den tjänade säkerheten och möjliggjorde långa, dramatiska strider där åskådarna kunde beundra båda motståndarnas stridsanda. En gladiatorstrid slutade alltså inte nödvändigtvis med en kämpares död – målet var en så spännande som möjligt, men kontrollerad duell.

Dödsrisken i faktagranskning: Hur hög var dödligheten egentligen?

Nu blir det konkret. Vad säger siffrorna?

Den franske historikern Georges Ville analyserade bevarade stridsrapporter och gravinskriptioner från 100-talet e.Kr. och kom fram till att cirka 19 av 100 dokumenterade strider slutade med döden. Detta stämmer väl överens med det allmänt antagna intervallet på 10 till 20 procent.

Viktiga uppgifter

• Historiker uppskattar att omkring 10 till 20 procent av striderna under 100-talet e.Kr. slutade med döden
• Dödliga skador var alltså undantaget, inte regeln – många skador läkte, vilket benfynd från Efesos visar
• Enligt gravinskriptioner låg den genomsnittliga dödsåldern på cirka 27 år
• Rekordhållaren Flamma, en syrisk gladiator, utkämpade enligt sin bevarade gravinskrift 34 strider – 21 segrar, 9 oavgjorda och 4 nederlag – och beviljades fyra gånger benådningen missio innan han frivilligt fortsatte att strida
• Historiska källor dokumenterar både segrar och ett stort antal benådningar av gladiatorer

Fall som Flammas visar: En framgångsrik gladiator kunde utkämpa ett stort antal strider under flera år – något som helt enkelt är oförenligt med ”alltid till döds”. Professionella gladiatorer hade en realistisk chans till benådning, förutsatt att de kämpade tappert och på ett sätt som tilltalade publiken.

Under republikens tidiga fas var dödligheten förmodligen delvis högre – brutalare format, mindre reglering. Från och med Augustus ökade den statliga kontrollen, benådningar dokumenterades oftare och den medicinska vården förbättrades märkbart.

Dömda brottslingar hade däremot knappt någon chans att överleva i gladiatorstriderna. De kämpade under helt andra förhållanden än tränade proffs – ofta obeväpnade eller klart underlägsna. Denna grupp snedvrider varje sammanlagd statistik avsevärt om man inte betraktar den separat.

Den ekonomiska dimensionen: Gladiatorer som värdefulla investeringar

Bakom besluten om liv och död i arenan låg också hårda ekonomiska överväganden. Gladiatorer var värdefulla investeringar för sina ägare.

Lanistan investerade betydande summor i:

• Inköp (slavmarknad, rekrytering)
• Utbildning (år av intensiv träning i gladiatorskolorna)
• Underhåll (mat, logi, sjukvård)
• Utrustning (vapen, rustning, specialutrustning beroende på typ)

Högklassiga evenemang kunde kosta enorma summor, och även enklare matcher slukade betydande belopp. En död gladiator innebar förlorade pengar: Arrangören (editor) var vanligtvis tvungen att betala ersättning till lanistan om en hyrd gladiator dog i strid – ett tydligt ekonomiskt incitament att oftare bevilja benådningar istället för att riskera döden.

Kända gladiatorer fungerade som antikens ”stjärnor”: de lockade publik, hetsade upp vadslagningen och gjorde sin sponsors namn känt. En levande stjärnkämpe var helt enkelt mer värd än en död. Av denna anledning förblev dödliga strider medvetet snarare undantagsfall eller förbehållna vissa kategorier – framför allt dömda brottslingar.

En kampdags förlopp: Från intåget till avgörandet

Hur såg egentligen en typisk dag i amfiteatern ut? Föreställningen om ett oavbrutet blodbad är missvisande.

Programmet för en typisk kampdag

Dagen inleddes med en högtidlig intåg, pompa. Gladiatorerna presenterades för publiken, och deras typer och stridsmeriter tillkännagavs. Musik från trumpeter och orglar ackompanjerade händelsen, och herolder ledde programmet. Den berömda hälsningen ”Ave Caesar, morituri te salutant” (”Välsignad vare du, Caesar, de dödsdömda hälsar dig”) är förvånansvärt sällan belagd: Den härstammar från en enda berättelse av historikern Suetonius om året 52 e.Kr., då dödsdömda fångar uppträdde inför kejsar Claudius inför en naumachia, en iscensatt sjöslag, vid Fuciner-sjön. Claudius ska då bara ha svarat hånfullt ”Eller kanske inte” – knappast den högtidliga standardfrasen som filmerna vill få oss att tro.

Publiken och arrangören beslutade gemensamt om den besegrade gladiatorns öde. Folkmassan på läktarna var allt annat än passiv – deras reaktion påverkade direkt beslutet om nåd eller död, även om den formella beslutsrätten låg hos arrangören eller den närvarande kejsaren.

Tummen upp, tummen ner? Beslut om liv och död

Knappast någon bild från antiken är så ikonisk – och så omstridd – som tummen som påstås ha avgjort liv och död.

Föreställningen att ”tummen nedåt betyder död” härrör till stor del från den berömda målningen Pollice Verso av Jean-Léon Gérôme från 1872 och befästes senare genom Hollywoodfilmer. Den historiska verkligheten är betydligt mer komplicerad: Redan kort efter att målningen publicerades blossade en debatt upp bland historiker om riktigheten i denna tolkning, en debatt som än i dag inte är helt avklarad.

Begreppet pollice verso förekommer hos antika författare som Juvenal, men den exakta gesten – om tummen visades uppåt, nedåt, åt sidan eller dold – förblir historiskt omstridd. Vissa forskare tolkar källorna så här:

• En dold eller infälld tumme (pollicem premere) betydde förmodligen nåd
• En utsträckt, ”fientlig” tumme (pollex infestus) betydde förmodligen död

Ett arkeologiskt fynd ger här ett tydligt motexempel på den rena dödsdramatiken: det så kallade Cavillargues-medaljongen från södra Frankrike visar två namngivna gladiatorer – nätkämpen Xantus och Secutor Eros – med inskriptionen stantes missi: Båda kämparna ”släpptes stående”, det vill säga de skonades båda två. Sådana oavgjorda utgångar var uppenbarligen ingen sällsynthet.

Vilka faktorer påverkade beslutet om nåd eller död?

• Den besegrade gladiatorns tapperhet och kampanda
• Popularitet hos publiken
• Gladiatorns ekonomiska värde för lanistan
• Rättslig status: slav, fri man eller dömd brottsling
• Arrangörens politiska överväganden

Bevisat mod ledde ofta till nåd. Feghet däremot föraktades och kunde innebära döden – en spegling av romarnas dygdbegrepp.

Livet efter striden: berömmelse, frihet eller ett tidigt slut

Vad väntade gladiatorerna bortom arenan? Livet efter striden var lika tvetydigt som gladiaturens själva.

Framgångsrika gladiatorer kunde genom sina segrar kämpa sig till berömmelse och slutligen frihet. Symbolen för frigivningen var rudis, ett träsvärd som högtidligt överlämnades till gladiatorn. Därmed avslutades officiellt karriären i arenan, och den före detta kämpen återfick sin medborgerliga frihet – även om vissa, som den redan nämnde Flamma, mottog rudis flera gånger och ändå frivilligt valde att fortsätta kämpa.

Vad hände sedan?

• Många före detta gladiatorer arbetade som instruktörer (doctores) i gladiatorskolorna
• Vissa anställdes som livvakter åt förmögna romare
• Vissa utnyttjade sin berömmelse för att få en blygsam inkomst som offentliga personer

Enligt gravinskriptioner låg den genomsnittliga dödsåldern på cirka 27 år – ett tecken på yrkets allmänna farlighet, även om de flesta enskilda striderna överlevdes. Gravinskriptioner vittnar om enskilda gladiatorer med flera dussin dokumenterade strider, men de flesta förblev anonyma. Endast en liten del uppnådde faktiskt bestående berömmelse och frigivning.

Antika svärd som riktiga gladiatorer

Den som vill fördjupa sig i gladiatorernas värld hittar i vår kategori autentiska repliker av antika svärd – perfekta för reenactment och samlare med historiskt intresse.

Upptäck nu

Mythcheck: Filmklyschor kontra historiska fakta

Dags att återigen sammanfatta de vanligaste missuppfattningarna på ett koncist sätt. Detta avsnitt bör vara särskilt upplysande för alla som är intresserade av film och historia.

Myt 1: ”Gladiatorer kämpade alltid till döds”

Fel. Som siffrorna visar slutade endast cirka 10 till 20 procent av gladiatorstriderna med döden. Ekonomiska tvång, fasta regler och möjligheten till benådning gjorde att döden inte var det vanligaste utfallet. ”Alltid till döds” är framför allt ett påhitt från den moderna popkulturen.

Myt 2: ”Ave Caesar, morituri te salutant”

Starkt överdrivet. Denna berömda hälsning är endast bevarad från en enda rapport från år 52 e.Kr., vid en naumachia under kejsar Claudius – och även där handlade det inte om vanliga gladiatorer, utan om fångar dömda till döden. Det var inte gladiatorernas standardhälsning inför varje strid, som filmer och vanliga översättningar antyder.

Myt 3: ”Tummen nedåt betyder död”

Historiskt omstritt. Den exakta betydelsen av pollice verso är fortfarande oklar. Troligtvis var teckensystemet mer komplext än ett enkelt tummen upp eller tummen ner. Den moderna uppfattningen har främst präglats av en målning från 1800-talet och senare Hollywoodfilmer.

Myt 4: ”Gladiatorer var bara slavar utan valmöjlighet”

För enkelt tänkt. Visserligen var många gladiatorer slavar eller krigsfångar, men mot slutet av republiken var enligt uppskattningar redan nästan hälften frivilligt bundna medborgare, de så kallade auctorati. De fick lön, hade egna kontrakt och kunde – åtminstone teoretiskt – återfå sin fulla frihet.

Moderna filmer blandar visserligen realistiska inslag som utrustning och Colosseum med betydligt överdriven brutalitet. Dramaturgi har alltid varit viktigare för Hollywood än historisk noggrannhet – en omständighet som avslöjar mycket om populärkulturens bild av antiken.

Gladiatorer och det romerska samhället: fascination, kritik och slut

Gladiatorspelen var mer än bara underhållning – de speglade ett helt samhälle. Romarna såg i spelen framför allt mod, uthållighet och övervinnandet av dödsångesten.

Filosofer som Seneca prisade gladiatorernas sinnesro inför döden som ett föredöme för stoisk dygd. Cicero beundrade deras disciplin. Samtidigt fanns det redan från början även kritiska röster. Kristna författare från 200- och 300-talen e.Kr. betraktade gladiatorspelen som ett moraliskt brott. Kyrkfadern Tertullianus fördömde dem särskilt skarpt.

Gladiaturens slut kom inte plötsligt, utan smygande under loppet av 400- och 500-talen:

• Ekonomiska problem gjorde de dyra bidragen till finansieringen av spelen alltmer oöverkomliga
• Den kristna värdeomvandlingen gjorde de offentliga dödsspectaklen illegitima
• Under kejsar Honorius ska gladiatorstriderna ha förbjudits definitivt omkring år 404 e.Kr. – enligt legenden efter att munken Telemachus, i ett försök att stoppa en strid, hade stenats till döds av den upprörda folkmassan

Men fascinationen för liv och död i arenan försvann aldrig riktigt. I konst, litteratur, mosaikavbildningar och filmer från modern tid lever temat vidare än i dag – ofta dock med mer myt än fakta.

Sammanfattning: Kämpade gladiatorer alltid till döds?

Det klara svaret: Nej. De flesta gladiatorstrider slutade inte med att någon av kämparna dog. Gladiatorer var högspecialiserade professionella idrottare med tydliga regler, professionell träning och betydande ekonomiskt värde. Dödliga strider förekom och var en del av den morbida fascinationen – men de var snarare höjdpunkter och undantagsfall än normen.

Den moderna populärkulturen har kraftigt överdrivit andelen dödliga strider och skapat några seglivade myter. Den historiska verkligheten visar en ambivalent bild: berömmelse och lidande, beundran och förakt, chansen till frihet och den ständiga risken för ett tidigt slut. Just denna spänning mellan liv och död gjorde gladiatur till ett av antikens mest fascinerande – och mest oroande – fenomen.

FAQ – Vanliga frågor om gladiatorer, liv och död

Hur ofta måste en gladiator slåss för att vinna sin frihet?

Det fanns inget fast antal. Framgångsrika gladiatorer kunde efter ett visst antal segrar erhålla rudis, det träiga frihetssvärdet. Individuella kontrakt, popularitet hos publiken och arrangörens politiska motiv spelade en avgörande roll. Endast en liten del av kämparna uppnådde faktiskt frihet.

Fick gladiatorer leva ett ”normalt” liv utanför arenan?

Aktiva gladiatorer övervakades strängt och bodde oftast i ludi, gladiatorskolorna, med starkt begränsad rörelsefrihet. Förhållanden, särskilt med kvinnor av högre ställning, var officiellt förbjudna – men i praktiken ingen sällsynthet, enligt antika källor. Frigivna före detta gladiatorer kunde leva ett friare liv, men var fortfarande socialt stigmatiserade.

Fanns det skillnader i behandlingen av slavar, frivilliga och dömda brottslingar?

Ja, betydande sådana. Dömda brottslingar (damnati) skickades ofta ut i avsiktligt dödliga strider eller avrättningar och hade knappt några överlevnadschanser. Slavar var ekonomiskt värdefulla som lanistans egendom och behandlades därför i regel mer skonsamt. Frivilliga gladiatorer (auctorati) var bundna av kontrakt och hade ibland bättre chanser till belöning och frigivning.

Hur realistiskt skildras striderna i moderna filmer?

Filmer som ”Gladiator” blandar visserligen realistiska inslag – utrustning, Colosseum, grundläggande strukturer för gladiatortyperna – med kraftigt överdriven brutalitet och en orealistiskt hög dödlighet. De faktiska striderna var ofta kortare, mer reglerade och mer taktiska än vad filmens handling visar. Många myter, till exempel att duellerna alltid var dödliga eller den ikoniska tumgesten, används medvetet för att dramatisera berättelsen.

Fanns det gladiatorstrider även utanför Rom?

Ja, gladiatorspel var utbredda i hela det romerska riket. Städer som Pompeji, Capua, Trier, Lyon och många orter i provinsen Asia, till exempel Efesos, hade egna amfiteatrar – delvis mindre än Colosseum, men byggda enligt liknande principer. Det fanns regionala skillnader i organisation och frekvens, men grundtanken – iscensatta strider som underhållning för folkmassan – var densamma överallt.

Passar till artikeln

Se våra romerska dräkter

Klassisk medeltida klänning eller underklänning blå "Amalie"

kr 527,85 *

Klassisk medeltida klänning eller underklänning brun "Amalie"

kr 527,85 *

Klassisk medeltida klänning eller underklänning svart "Amalie"

kr 527,85 *

Klassisk enkel medeltidsbyxa brun "Sibert"

kr 447,35 *

Lorica Segmentata - Armskydd

kr 804,89 *

Medeltida klänning, underklänning Ana, röd

kr 517,39 *

Praetorian grevar av mässing

kr 3.334,89 *

Romersk fallos tillverkad av förtennad mässing

kr 3.449,89 *

Tunika i ull Lodin Bordeaux

kr 688,85 *

Barnklänning i medeltidsstil, underklänning Ana, naturfärgad

kr 344,89 *

Visa alla